Idag har vi haft en riktigt pissig söndag. Tanken var att vi i morses skulle gå och äta brunch med Rasmus familj men eftersom han var ute igår och kände sig seg när han vaknade blev det ingen brunch. Inte så farligt även om det hade varit mysigt. Vår andra plan var att åka ut till Konstfacks julmarknad hela familjen efter Noahs vila. Vi var där för två år sedan och det var verkligen så mysigt. Massor med fint att titta på och att köpa med sig hem. Jag hade verkligen sett fram emot det men ödet ville annat.
Jag har ju berättat att Noah varit ganska krävande den sista tiden och att det bara är jag som gäller när saker ska göras. Det har pågått ganska länge nu och jag börjar känna mig trött och sliten. Jag får liksom inget andrum utan ska hela tiden finnas för honom. Jag vet att det är en del av att vara mamma men nu känner jag att det börjar bli riktigt, riktigt jobbigt. Idag bröt jag ihop och grät flera gånger för vad jag än gjorde så blev det bara fel. Han är extremt gnällig och får små utbrott då och då och när jag då inte känner mig helt 100 kan jag inte parera dessa upp- och nedgångar utan blir ledsen och börjar gråta själv. Han känner ju antagligen av det och testar gränserna ännu mer tills jag exploderar av ilska. Då blir han superledsen och jag får ångest och dåligt samvete..
Jag vet liksom inte hur vi ska komma ur detta. Jag har försökt att ge honom mer tid, men ju mer jag ger desto mer vill han ha. Det som skulle blivit en mysig söndag med familjen slutade i bråk och gråt och jag vägrade åka någonstans. All energi försvann och jag kände mig helt tom. Rasmus blev superbesviken och tyckte att vi bara skulle ta med honom och åka ändå men för mig är det inte lika enkelt. Jag är redan på minus och eftersom det är med mig Noah tjafsar och bråkar eller tyr sig till när han blir ledsen kände jag att det blev för mycket att åka iväg. Jag orkade inte ta minst 10 duster offentligt bland en massa okänt folk. Det var liksom inte värt det. Varför kan det inte bara få vara enkelt någon gång? Jag undrar verkligen varför han beter sig på det här sättet. Vad det är som händer i hans lilla kropp när han känner att han måste göra tvärtemot mot vad jag säger precis hela tiden. Hur han kan gå från superhärlig och glad till en riktig surfis på mindre än en sekund. Ett mysterium enligt mig och så energikrävande!
Den tid som ska vara mysig tillsammans med familjen blir ju inte så mysig med sådana här humörsvängningar i tid och otid och det slutar med att vi sitter hemma. Så värdelöst tråkigt och det gör mig så ledsen. Jag känner mig verkligen så tråkig, som att jag har världens tråkigaste liv. Jag vet ju att jag inte har det men just idag har det känts så. Just denna söndag kan jag verkligen bara radera rätt av, fy för den här söndagen.
Eller inte rätt av kanske, men en stor del av den i alla fall. Efter mycket om och men kom Rasmus och Noah iväg men jag stannade hemma. Vet inte om det var rätt beslut men så blev det i alla fall. Kvällen spenderade vi sedan hemma och eftersom det är första advent blev det lite adventsmys. Vi drack glögg och pyntade så att vi fick lite julkänsla här hemma. Inte alls mycket men några adventsljusstakar och en tomte fick åka fram. Egentligen ville jag även hänga upp adventsstjärnan men hittade den ingenstans. Känner jag mig själv rätt har jag lagt den på ett bra ställe. Dumt nog har jag glömt var det braiga stället är. 🙂 Får fortsätta leta och ta fram den tillsammans med resten av julsakerna när de ska fram.
Hoppas du haft en fin första advent!
Kram, J
Jag förstår dig helt och hållet. Den trotsen hade jag med min dotter när hon var liten.. Det började när hon var ett och för varje år byggdes det på med mer trots.
I England sa de alltid terrible twos, att trotsen kommer vid två och inte tre som man säger i Sverige. http://www.parents.com/toddlers-preschoolers/development/behavioral/tackle-terrible-twos/ Hittade en bra artikel om det när jag googlade.
Jag minns att jag grät hela tiden, dessutom så var jag gravid med lillebror och det hjälpte ju inte med alla hormoner som rusade runt i kroppen.
Kanske du ska gå hemifrån ibland eller låta Rasmus åka iväg med Noah och låta dem knyta band och du få en paus? Det gör ni säkert nu, men låta dem hitta en gemensam nämnare som de kan göra tillsammans?
Det är jättejobbigt men det blir bättre.. Min dotter närmar sig snart tonåren och jag tänker på att hennes trots fortfarande är rätt så krävande och jag är orolig för hur det kommer bli när tonåren slår till ordentligt och hur det kommer bli då..
Läste i något nyare inlägg angående sömn på dagen, min dotter slutade sova om dagarna när hon var kring två år. På slutet sov hon en halvtimme på förskolan och det gjorde att hon somnade efter halv tio på kvällen och vaknade innan sex på morgonen. Det funkade inte. Sonen var nog närmare tre år tror jag innan han slutade. Men det är en period från början när de slutar sova som de är tröttare på kvällen och det kan bli svårt att hålla dem vakna. Men sen blir det bättre. Och jag tänker att du ska välja dina strider, blir det en kamp att få honom att sova om dagarna så skit i det, lägg honom lite tidigare på kvällen istället om han är trött. Roa med att bada eller duscha efter middagen om han har svårt att hålla sig vaken på em.
Men jag förstår dig också, det är rätt skönt med den där stunden när de sover, en chans för en själv att få en paus, kunna återhämta sig och andas.
Jag hoppas verkligen att det löser sig snart och ni kan få mer tid tillsammans du och din man. Jag har en ettåring nu och hon sover inte om nätterna, just nu är det extremt, så vi båda är trötta, vilket leder till mycket tjafs, jag är nedstämd och gråter hela tiden och tänker att det är bättre att vi separerar bara för att jag inte orkar mer. Men det löser väl inga problem heller egentligen..
Pendlar mellan Umeå och Stockholm mycket också och det sliter också på en.
Aja jag hoppas att du får ut något av min osammanhängande kommentar! Kramar till dig och kom ihåg att andas och hålla ut, du är en jättebra mamma och man är bara mänsklig och ingen supermänniska!
Tusen tack Catarina för din kommentar, allt känns så mycket enklare när man känner att man inte är ensa. Även fastän jag vet att jag inte gör något fel så kommer tankarna ändå krypande ibland. Då är det skönt att höra från andra som gått igenom liknande. Ska läsa artikeln också, det känns som att jag vill plöja allts som finns och som kan underlätta vår vardag för oss för så här kan vi inte ha det i längden. Nu åker jag iväg i fyra dagar helt själv och det ska bli så otroligt skönt. Även om jag säkerligen kommer att sakna Noah ska jag försöka att bara vara egoistisk och tänka på mig själv. Det är ju inte så ofta man får göra det som mamma. Skickar styrka och pepp till dig med, vi är bra även om vi får våra bryt ibland. Stor kram, J
Kram ❤️
Kram tillbaka fina du!
Åh vad jag känner med dig! Jag har tre barn och min mittersta (4,5) är en riktig känslokille. Väldigt glad och underbar men lika ofta arg, skrikandes, gråtandes. Så fort jag kommer från jobbet (min man är f-ledig) så dyker han på mig med tjat, gråt, gos, kramar… ja allt. Han är underbar men han äter upp mig stundtals. Vi har ofta såna dagar du beskriver just nu, jag förväntar mig mys men det blir bara skit. Ofta blir även vi vuxna tjuriga på varanna av bara farten. Suck! Dessutom bråkar de två äldsta barnen med varann om gud vet allt.
Ja, just nu är det svintufft att vara mamma! och fru!
Jag tänkte köpa boken ”att hantera känslostarka barn i vardagen” och se om jag får något tips. För jag tror tyvärr inte att det är en trotsperiod som går över, eftersom det varit i 2 år nu, jag tror vår underbara mellankille är en känslomänniska av rang och vi måste lära oss genvägar genom det. Även om det blivit bättre senaste året när han blivit större.
Tycker din blogg är så himla bra, du skriver verkligen som det är och det känns tröstande, helt klart min favortiblogg just nu!
Du anar inte hur glad jag blev över din kommentar Malin, tusen tack! Och tack för att du följer mig i mina upp- och nedgångar som kallas livet. 🙂 Jag tror också att vi precis som ni har en liten känslokille. Tydligen var jag också så när jag var liten, envis och bestämd och kunde bli väldigt arg. Ska kolla upp boken du tipsade om, kan ju vara skönt att få hjälp med olika verktyg som hjälper en att hantera sitt barn. Jag känner verkligen att jag behöver det. Stor kram till dig!
Vad jag känner igen mig! Har en treåring hemma (och även en nio- och elvaåring) och livet är emellanåt en kamp. Om allt! Det ska testas så till det oändliga. Ett tips är att köpa och läsa Trotsboken. Jag köpte den när min äldsta dotter var i samma ålder och tar fram den emellanåt och läser små stycken. Det är mycket igenkänning och bara känslan att man inte är ensam räcker långt.
Försök att inte ge dig själv dåligt samvete, tillåt dig själv att tycka att det är apjobbigt emellanåt. Man får känna sig tråkig, gnällig, svag, det är ok att bryta ihop. Det är så lätt att hamna i känslan av att det alltid kommer vara på samma sätt. Men rätt vad det är så kommer en lite lättare period och då känns det inte alls lika tungt. Försök få till egentid lite nu och då för att hämta kraft. Ibland kan det räcka med en promenad – lämna hemmet ensam, bra musik i lurarna, frisk luft och få rensa tankarna.
Tack, tack, tack Tessan för din kommentar! Bara genom att läsa den så känns allt mycket lättare. Ska kolla upp Trotsboken också, känner att jag behöver råd och handfasta tips i hur jag ska hantera Noah när han är i sina värsta perioder. Stor kram, J
Stor varm måndagskram kommer här. ❤️❤️❤️
Tusen tack! Här kommer en kram tillbaka Semmelmamman. <3
Känner så igen mig i det du skriver. Hoppas innerligt att denna måndag erbjuder an härlig veckostart för er. <3
Så skönt att jag inte är ensam Sandra, tack för stöd. Kram, J
Kramar till dig, fina. Sköt om dig!
Kramar tillbaka till dig Tobbe!
Styrkekramar ❤❤❤
Tusen tack Stina! Kram
Här kommer lite sympati och igenkänning. Hemma hos oss hade vi en pissig lördag fylld med bråk, trots, tjat och skrik med 3-åringen. Och lillasystern som bara accepterar mamma på kvällen. Det är verkligen supertufft ibland och det är helt okej att tycka det. Tack för att du så öppet delar med dig av alla delar i livet och inte bara när allt är mysigt och instagrammigt. För mig hjälper det faktiskt mycket att höra att man inte är ensam.
”Fördelen” med riktigt dåliga dagar är att det nästan bara kan kännas bättre nästa dag. Så var det iaf för oss idag. Hoppas det lugnar sig för er snart och kämpa på!
Känner exakt som du Malin, det blir lättare när man hör att man inte är ensam. Och skönt att man faktiskt får känna att det i perioder är jobbigt och inte en dans på rosor att vara mamma. Håller tummarna för att det lugnar sig hos oss båda. 🙂 Kram, J
Förlåt att jag skrattar lite här hemma men jag får sån hög igenkänningsfaktor från igår. Vi skulle försöka ta familjekort för att göra julkort. Jag hade julpyntat o vi skulle baka peppisar. Men min 2 åring fick bara galna utbrott om vart annat. Noll julmys bara tjafs o skrik. Tillslut kokade det över för mig o jag klämde sönder en klementin för jag var så frustrerad. Det var skönt. Kan tipsa om boken ”Barn som bråkar”. Där kan man läsa sig till lite strategier för att bättre förstå sin bråkstake. Och 5 gånger mer Kärlek! Om ni inte redan har dem.
Nina, satt och fnissade i soffan när jag läste din kommentar. Det du beskriver skulle kunna vara jag. Man vill så gärna att allt ska vara härligt och reklamfilmsmysigt och så blir det bara kaos. I går skulle jag behövt klämma sönder ett helt gäng clementiner, då kan du säkert förstå min frustration. 🙂 Tack för boktips också, dem ska jag beställa. Kram, J
Hej Jessica. Jag har inte gjort några kommentarer tidigare men kände att jag ville göra det nu.
Förstår att du har det jobbigt nu men jag är helt säker på att det kommer att vända snart. Spontant när jag läser ditt inlägg om det som skulle vara en fin 1:a advent blev något helt annat. Något som slog mig är hur Rasmus reagerar när Noah gör sina utspel och testar dig.
Går han emellan och sätter ner foten och markerar att det är fel eller du känner att du måste ta de själv med Noah. Det verkar som Noah är inne i trotsåldern och han har det jobbigt med sig själv. Inte vill han se sin mamma ledsen men jag tror att ni får låta honom bli ledsen och visa att det går lika bra med pappa. Ge inte efter men tar man det lite succesivt så ska du se att det kommer att vända. Det viktiga är
ni som föräldrar är överens så inte ni glömmer bort varandra. Som förälder vill man ju så klart att ens barn ska vara nöjda och glada men det går inte alltid spikrakt. Tack för en jättetrevlig blogg och jag hoppas att ni snart kommer ur trotsperioden .
Hej Bitte och tack för din kommentar! Jag hoppas så att du har rätt för just nu känns det som att jag inte orkar en dag till (det gör jag ju så klart, men känslan finns där). Rasmus försöker gå i mellan och ”ta över” men då blir det ännu värre så vi vet inte riktigt hur vi ska hantera vår lilla prins. Han vill bara vara med mig och blir arg och ledsen när Rasmus försöker trösta och förklara för honom att det han gör är fel. Det är säkerligen en trotsperiod han är inne i så nu hoppas jag bara att den snart är över. 🙂 Tack för din kommentar och för att du följer min blogg. Stor kram, Jessica
Oj.
Har själv 3 barn o det sista är helt sanslöst mammig. Jag har lagt henne varje kväll i 2,5 år, lägg på graviditet på nästan 1 år på det….
Förra veckan lyckades min man lägga henne, så härligt att kunna läsa en tidning för sig själv.
Dock känner jag inte igen mig i bråken för vi bråkar inte på ert sätt men kan du inte bara gå hemifrån eller stänga öronen då det blir jobbigt? Vad gör din man då det är jobbigt? Ta ett steg tillbaka (klippnavelsträngen liiiite) o låt din man ta konflikten? kram
Vi har oxå några sådana dagar nu, vi gör oxå den där att min man tar vår son lite o åker o hittar på ngt så j får hämta krafter. Hoppas att dagen idag blir bättre. På ett sätt skönt att det inte bara är vi som har det här problemet. Ibland säger j till min man att han får ta över när det blir jobbigt, det fungerar ibland. Styrkekram Sara
Jag håller med Sara, så skönt att jag inte är ensam i det här. Inser att det är så vi får göra framöver tills den värsta trotsen är över, att Rasmus tar med honom så jag får en paus. Tråkigt eftersom man gärna vill vara samlad hela familjen men det är bara att acceptera att det är en sådan här period nu och kommer inte vara för evigt. Tack för att du delar med dig av er vardag! Kram, J
Men jag förstår dig helt klart Em, att läsa en tidning i lugn och ro händer inte allt för ofta för mig. Det är just de här bråken som gör mig galen. Han ska nästan alltid göra helt tvärtemot och lyssnar inte när vi försöker tillrättavisa honom. Just dessa utspel sker oftast mot mig om det är så att både jag och Rasmus finns runt honom så det är nog en klok idé att kanske gå hemifrån en stund så att han inser att även hans pappa duger. Tycker det är så jobbigt när han blir ledsen så då är jag ju där direkt och låter inte Rasmus ”finnas där” för Noah så ja, jag behöver nog klippa navelsträngen. 🙂 Kram, J
Det kanske är lättare för mig som har 3 barn o helt enkelt vt att det ordnar sig hemma o att pappa duger? Mina 3 barn kör totalt slut på mig så jag MÅSTE gå ut ibland. Sen är ett tps att försöka förutspå problemen o unvika de innan de kommer, tex en sån enkel sak som att hen ALLTID ska ha viss tröja eller viss mössa, köp 5 såna tröjor så är problemet löst. Vill han inte ta på sig ytterkläder? WEll låt honom gå ut utan så kommer de snabbt åka på 🙂 Bråkar ni om paddor så göm dom ? Tag endast fram då han sover? Osv Osv, gör det lätt för er. Har du ett tydligt exempel på bråk så ska jag försöka lösa det till dig ?
Men du är ju bara så bra, tusen tack för dina tips som var mitt i prick. 🙂 Kram, J
Tack att du är så ärlig!jag känner många ggr som dig med min son. Han är fantasisk men också krävande. På kalas kan man aldrig riktigt koppla av för han kan kasta en leksak på ett barn eller vara högljudd…man sitter ständigt på sin vakt…det + att jag ofta blir socialt slut med nytt folk gör arr jag många ggr lägger mig tidigt efter sådan tillställningar. Jag har även som du ”begränsat mig” eftersom jag helg enkelt inte orkar…tips läs boken ”barn som bråkar”…den läser ja nu =)
Stor kram o imorgon är en bättre dag=)
Jag känner att det är viktigt att vara ärlig, visa vår vardag precis som den är…med upp- och nedgångar. 🙂 Förstår din känsla med att alltid vara på sin vakt. Noah är ok med andra barn, det är mest när vi är själva som han testar gränser. Ska genast kolla upp ditt boktips, tack snälla! Kram, J
Tack att du är så ärlig!jag känner många ggr som dig med min son. Han är fantasisk men också krävande. På kalas kan man aldrig riktigt koppla av för han kan kasta en leksak på ett barn eller vara högljudd…man sitter ständigt på sin vakt…det + att jag ofta blir socialt slut med nytt folk gör arr jag många ggr lägger mig tidigt efter sådan tillställningar. Jag har även som du ”begränsat mig” eftersom jag helg enkelt inte orkar…tips läs boken ”barn som bråkar”…den läser ja nu =)
Stor kram o imorgon är en bättre dag=)
Är han inte runt 3 år? 3 års trots kan vara fruktansvärd. Jag tror han trotsar dig. Google it! Det blir snart bättre. Hör var det ett rent helvete i 4 mån.
Jo, eller han blir 2 1/2 år i januari så misstänker att det är den där berömda trotsen. Hoppas så att den går över snart för som det är just nu är det väldigt tråkigt. 🙁 Kram, J