Jag har ju tidigare skrivit om att Noah är väldigt mammig. Så fort jag finns i närheten så är det bara jag som gäller, det spelar ingen roll vad som ska göras det är ”bara mamma” som ska göra det. Det här är ju väldigt tröttsamt, både för mig och Rasmus. Jag blir less för att det känns som att jag alltid måste serva och fixa med honom och Rasmus blir ledsen och frustrerad för att han inte får chansen att fixa med honom.
Ofta slutar det i tjafs och tårar och ibland orkar vi inte hålla fast utan vi (eller jag) ger mig och bara gör det. Jag försöker att inte ge efter men ibland är det enklare att jag bara gör det för att slippa förlora en massa tid och för att slippa bråk och tjafs. Jag vet att jag gräver min egen grav men tycker det är så svårt att bryta detta mönster. Det underlättar ju inte att Noah är helt galet envis. Han ger sig liksom inte och kan hålla på hur länge som helst. Som till exempel härom kvällen. Vi hade lagt honom i hans säng men så kom han på att han ville ligga hos mig. Jag hade redan lagt mig och Rasmus stod vid Noahs säng. Naturligt då är ju att Rasmus lyfter över honom till mig men icke, Noah vägrade. Han skrek, grät och slängde sig i sin säng för att han ville att jag skulle resa mig upp och komma och hämta honom. Här gav jag mig dock inte. Problemet var att han inte gjorde det heller. Till slut lyfte Rasmus bara över honom och då var ju det inte alls rätt. Verkligen så tröttsamt men vad ska man göra? Han lugnade dock ner sig och sedan kunde vi prata om det som hänt.
Jag förklarar för honom att han inte kan hålla på så här och det är som att han lyssnar och tar in, tills nästa gång han får för sig att något måste ske på hans sätt. Antar att det här hör till åldern och är helt naturligt men det är ack så tröttsamt! Jag hoppas verkligen att det går över snart för just nu känns situationen ohållbar. Det är så tråkigt att det är så mycket bråk och nej dagarna i ända.
Vi har försökt med att jag försvinner iväg och då duger pappa Rasmus men så återgår allt till ”bara mamma” när jag är hemma igen.
Ja, Det var några tankar från mig så här en fredag…
Kram, J ❤️
Vi har det precis som ni hemma, bara mamma som gäller så fort jag är hemma. Men är jag inte med funkar det med pappa, farmor, mormor… Riktigt frustrerande då det alltid slutar med skrik. Min dotter blev 2 i sept men har alltid varit mammig och jag ger mig alltid, nästan, då jag inte klarar avskriket. Läste ditt inlägg från Lidköping med, kände igen båda ställena ni var på då jag bor i skara, bara ca 2 mil bort. Tack för en bra blogg
Jag förstår att det är jobbigt!
Min son var väldigt mammig fram tills han var ca. 3 år. Han blev storebror vid 2 år, men fortsatte vara väldigt mammig, så då hade jag 2 mammig barn. Nu är det dock bara pappa som gäller, så det är nästan så jag längtar tillbaka…. Jag har lyssnat mkt på Louise Hallins barn och hon säger att många barn är mammig de första åren för att sedan bli pampiga vid 2-3. Stämmer här!
Jag vet inte om det här är rätt, men om jag var du hade jag testat att ge honom extra mkt mammatid. Gett honom det han skriker efter, alltså dig. Provat i en period för att se om mammigheten avtar.
Hoppas att det blir bra!
Kram.
Tack Daniela för att du delar med dig av hur ni har haft det och har det hos er. Kan tänka mig att jag också skulle sakna Noahs mammighet om han helt plötsligt bara skulle vara med pappa. 🙂 Jag ska prova det du skriver, att ge honom ännu mer av mig och se om det hjälper. Hoppas! 🙂 Kram, J
Vi har det precis som ni hemma, bara mamma som gäller så fort jag är hemma. Men är jag inte med funkar det med pappa, farmor, mormor… Riktigt frustrerande då det alltid slutar med skrik. Min dotter blev 2 i sept men har alltid varit mammig och jag ger mig alltid, nästan, då jag inte klarar avskriket. Läste ditt inlägg från Lidköping med, kände igen båda ställena ni var på då jag bor i skara, bara ca 2 mil bort. Tack för en bra blogg
Skönt att höra att vi inte är de enda som har det så. Vad är det med våra små och denna mammighet? Precis som du så ger jag mig oftast just för att jag inte orkar med tårarna och skriket. Hoppas så att det går över snart. Både för oss och för er. Kul att du kände igen ställena vi var på i helgen. Nästa gång du är i Lidköping måste du prova de danska wienerbröden, så goda! 🙂 Kram
Hoppas du det vänder snart 🙂
Det hoppas jag med Madde, det måste det! 🙂 Kram
Det skulle kunnat vara min ord.Min son som snart är 4 år är likadan.Han är extremt mammig.Om jag är hemma och pappan ska hjälp till med dusch eller vad det kan vara så skriker han och tårarna sprutar.Kommer jag och hjälper blir det tyst.Det är klart att det påverkar oss alla.Han har en storebror också på 9 år som har fått stå åt sidan så många gånger för att hans lillebror är så mammig och så grymt envis.Kramar jag min äldsta son blir den minsta väldigt avis och börjar gnälla.Jag har inget bra råd att ge men jag ville bara tala om att du inte är ensam och att det förhoppningsvist snart blir bättre.Kram
Tack för att du delar med dig Mikaela, det känns alltid skönt att höra från andra i samma situation. Jag blir på riktigt helt galen ibland och har lust att låsa in mig så att jag får vara ifred någån minut. Jag hoppas verkligen att detta går över så så som situationen är nu är den ohållbar. Tänker att det kanske blir bättre om Noah får ett syskon men det vet man ju aldrig. Den där envisheten har han ärvt från mig, jag var likadan när jag var liten så jag får igen nu. 🙂 Kram och trevlig helg till dig och familjen!