Skulle du ta med dig ditt/dina barn på begravning? Igår var ju vi på begravning hela familjen inklusive Noah. Vi funderade dock några vändor över hur vi skulle göra med honom innan vi bestämde oss för att han fick bli med. Eller jag kände med en gång att det var självklart att ta med honom men vi fick en del synpunkter och god råd från vår omgivning som gjorde att jag ifrågasatte mitt beslut. Jag och Rasmus pratade då igenom det hela en gång till och jag stämde av med Anna, Rasmus faster som stod farmor Ulla väldigt nära och hon sa att det var självklart att Noah skulle med, det hade Ulla som älskade barn velat. Så så fick det bli, Noah fick gå på sin första begravning och han klarade det alldeles utmärkt.
Lite svårt hade han att sitta still och det där med att inte prata högt i kyrkan brydde han sig inte så mycket om. Det blev dock inte så högljutt så att det förstörde ceremonin utan det blev snarare ett fint inspel i allt det sorgliga. Han satt i mitt knä och frågade om farmor Ulla och berättade för mig att hon hade gått iväg för att köpa glass, min älskade fina pojke. Kanske var det precis det som Ulla hade gjort, gått vidare för att kunna äta hur mycket glass som helst. 🙂
Hur tänker du kring döden? Pratar du med dina barn om den? I min familj har vi alltid varit väldigt öppna med våra känslor. Är det något som är fel pratar vi om det istället för att hinta eller gå och grubbla/sura i det tysta. Det är ju ganska osvenskt så jag tror att vi har min sydamerikanska mamma att tacka för det. Även döden har inte varit någon hemlighet för oss och jag tror att det är viktigt att man inte undanhåller den för sina barn. Sen behöver man ju inte gå in på detaljer utan förklara på ett sätt som barnet kan ta till sig och förstå. Jag pratar till exempel nästan varje dag med Noah om hans morfar Anders som bor i himlen. Visar kort på honom och berättar att han åkte på det stora havet precis som Sjörövar Fabbe. För Noah är det inget konstigt och för mig känns det skönt att kunna berätta om pappa även om han inte längre finns med oss.
Jag tror inte på att undanhålla saker och känslor för barn, det tjänar ingen på. Barn förstår så mycket mer än vad vi tror så att undanhålla tror jag bara gör mer skada än att vara öppen och ärlig och förklara varför man tex är ledsen och gråter. Likväl som man skrattar tillsammans tycker jag att man ska kunna gråta tillsammans, det är inget som man ska behöva göra i smyg på sitt rum. Även ilska måste man kunna visa, ja egentligen alla känslor för de är ju helt naturliga och något som alla människor har. Jag hoppas att Noah växer upp till en person som har lätt till sina känslor och som känner att det är lika ok att gråta när man är ledsen som det är ok att skratta när man är glad.
Önskar dig en fin fredagskväll! Här hemma blir det mys, mys och åter mys.
Kram, J ❤️
Nu är jag inte föräldrar men jag anser att man ska försöka förklara, låta dom vara delaktiga så ”tidigt” det bara går(inte undanhålla det) för det är att göra barnen en björntjänst. Utan får dom vara med i tidig ålder hjälper det dom att hantera sorg, död senare i livet förhoppningsvis. Framförallt inte skämmas över att gråta, att det är okej inför andra människor. Min mormor och farmor gick bort samma år, dock hade vi ingen minnesstund i minneslunden för farmor men för mormor hade vi det, då mammas syskon och hon kom överens att det skulle bli på Ornö, en minnesstund i minneslunden. Där mormor älskade att vara.Så en dag samlades släkten inklusive dom ”större”barnen och vi lite äldre vuxna där. Det gick hur bra som helst. Lyssna på prästen(?) och min moster berättade om mormor, lyssna på fina utvalda låtar som mormor gillade, i minneslunden där det var ett foto på henne och en blombukett framme. Så när det var klart fick alla gå fram och lämna en blomma, tända ljus i minneslunden. Det var jobbigt att se alla gråta men efteråt serverades det fika och då lättades stämningen upp. Så jag tycker/rekommenderar att man ska göra så, göra det så lättsamt som möjligt och inte ha traditionell begravning i kyrka. Jag förstår att andra är mer traditionslagda/troende men det är tillräckligt jobbigt och sjukt dyrt som det är. Och nu får mormor vara på den plats hon älskade och pratade om mest(uppväxt på Ornö). Jag tror att i det stora hela att dom yngre barnen, förskoleålder och äldre hanterade det bra och det var vi ”vuxna” som bröt ihop då.
Man får tycka även fast man inte är förälder Martina. 🙂 Och jag tror som du på att inkludera barnen så mycket som det bara går istället för att undanhålla. Man gör inte barnen en tjänst genom att försöka skydda dem mot allt tråkigt, tvärtom. Jag önskar att jag kunde skydda Noah mot alla motgångar och sorger han kommer möta under sitt liv men det går ju tyvärr inte. Det jag kan göra är att förbereda honom och vara så öppen som möjligt med exempelvis döden eller andra tråkigheter. Er minnesstund för din mormor låter helt fantastisk och precis som du skriver lättar barn upp stämningen på fikat efteråt. Så blev det på Rasmus farmors begravning också. Noah höll låda och påminde om livet gång, att man föds , lever och sedan dör. Kram, J
Nu är jag inte fölräldrar men jag anser att man ska försöka förklara, låta dom vara delaktiga så ”tidigt” det bara går(inte undanhålla det) för det är att göra barnen en björntjänst. Utan får dom vara med i tidig ålder hjälper det dom att hantera sorg, död senare i livet förhoppningsvis. Framförallt inte skämmas över att gråta, att det är okej inför andra människor. Min mormor och farmor gick bort samma år, dock hade vi ingen minnesstund i minneslunden för farmor men för mormor hade vi det, då mammas syskon och hon kom överens att det skulle bli på Ornö, en minnesstund i minneslunden. Där mormor älskade att vara.Så en dag samlades släkten inklusive dom ”större”barnen och vi lite äldre vuxna där. Det gick hur bra som helst. Lyssna på prästen(?) och min moster berättade om mormor, lyssna på fina utvalda låtar som mormor gillade, i minneslunden där det var ett foto på henne och en blombukett framme. Så när det var klart fick alla gå fram och lämna en blomma, tända ljus i minneslunden. Det var jobbigt att se alla gråta men efteråt serverades det fika och då lättades stämningen upp. Så jag tycker/rekommenderar att man ska göra så, göra det så lättsamt som möjligt och inte ha traditionell begravning i kyrka. Jag förstår att andra är mer traditionslagda/troende men det är tillräckligt jobbigt och sjukt dyrt som det är. Och nu får mormor vara på den plats hon älskade och pratade om mest(uppväxt på Ornö). Jag tror att i det stora hela att dom yngre barnen, förskoleålder och äldre hanterade det bra och det var vi ”vuxna” som bröt ihop då.
Min man och jag har åtta barn. Sju i livet. För fyra år sedan dog vår 7 åriga dotter i en hemsk olycka. Vi valde att ha med tre barn på begravningen som vid tillfället då var 8 år, 5 år och sju månader. De andra var 1 år och 2 1/2 år. Jag var väldigt orolig för hur jag skulle reagera. Hur det skulle påverka våra barn. Men diakonen och prästen sa att jag och min man var de två mest stabila i hela kyrkan. På begravningen grät varken jag eller min man. Vi var väldigt samlade. Jag har i efterhand pratat med min 9 åriga tjej om hur hon upplevde begravningen. Hon minns inte så jättemycket, men en sak minns hon, och det är att hon var jätterädd för att jag skulle gråta.
Eftersom min dotter hade gått ut fk precis så var alla hennes klasskamrater med. Alla utom en. Han som var 8 år, alla i hans klass var också med. Hela kyrkan var full av barn och vuxna. Och alla var dem ljusklädda. Så vackert var det.
Jag tror att man måste känna av hur och vad barnet klarar av. Att prata om döden är modigt. Det kan verkligen vara en svår balansgång. Jag tycker att ni gjorde helt rätt som tog med er son. Att som barn se sin mamma eller pappa gråta kan ju vara jättejobbigt. Men egentligen inget farligt, så länge man pratar om det.
Kram <3
Hej Helena! Blev så ledsen i hjärtat när jag läste din kommentar. Att förlora ett barn måste vara det värsta en människa kan gå igenom. Jag kan inte ens föreställa mig vad jag skulle ta mig till om jag förlorade Noah. Vill inte tänka tanken. Så fint att ni fick ett fint och ljust avsked även om jag förstår att det måste ha varit helt fruktansvärt att behöva gå igenom. Jag håller med dig, varje barn är olika och man måste alltid ta det på barnets nivå, vad som blir bäst för det. Det är det absolut viktigaste. Många kramar till dig och familjen.
Min 19 årige lillebror dog plötsligt för snart ett år sedan. Jag berättade exakt för min 3.5årige som vadsom hänt. Berättade hur jag kände och mådde. Men det var helt uteslutet att han skulle med på begravningen. Det är för abstrakt för ett litet barn. Det var 150 personer som hejdlöst grät. Jag nästan kollapsade, precis som sonen närmsta dvs mormor, moster, pappa osv. Jag hade varit orolig för vad denna otroligt dramatiska situation skulle göra med min son. Menvi har pratat och pratar ofta om vår stjärna i himeln. Vår egna stjärna!
Sarah, jag beklagar verkligen…så fruktansvärt att förlora sin lillebror vid så ung ålder. I ditt fall kan jag helt förstå dig. Du visste med dig att du skulle bryta ihop och inte vara kapabel att finnas där för din son. Förklara och trösta. Då kändes det bäst för dig att lämna honom hemma och det är just det som är det viktiga, att man gör det som passar bäst för sig och sin familj. Stor kram
Min älskade mormor dog i somras. Jag valde att ta med min son som är i Noahs ålder. Men jag har ifs bara ett barn. Han sov under själva begravningen, men hade han varit vaken så hade han fått sitta hos min sambo, jag satt längst fram nära kistan. Min äldre bror o mina kusiner valde att lämna sina barn hemma. Men deras barn är lite mer av det vilda slaget.
Precus som ni fick vi oxå en del kommentarer om att vi tog med vår son. Ffa från min sons farmor. Han kan få men för livet om han ser mig ledsen tyckte hon. Men jag tänker nog mer som dig att man får visa känslor för barn, att det nog är en bra grej. Att kunna prata om att det är helt okej att vara ledsen en stund.
Efter begravningen var det väldigt trevlig på fikat o min son showade som 2 åringar gör. Det kändes fint att han var med och för min mormor hade det nog varit självklart att han skulle vara där.
Så fint Nina att er son var med på begravningen, är helt övertygad om att din mormor ville ha det precis så. Jag tror absolut inte att barn får men för livet av att se andra i sin omgivning gråta och vara ledsna. Snarare tvärtom, tror de tar mer skada av att man undanhåller och låtsas inför dem. Men det är min åsikt. 🙂 Stor kram till dig.