Nu sitter vi i bilen hela familjen på väg till begravning. Sådana kontraster…förra gången vi var här nere i Västergötland var det skratt, glädje och bröllop. Denna gång är det tårar, ledsna miner och begravning. Livet. Det är ju så det ser ut men ändå så är det så otroligt sorgligt när någon i ens närhet går bort. Jag har varit på en del begravningar och tycker det är lika jobbigt varje gång, man vänjer sig liksom aldrig. Men lika jobbigt som det är under tiden, lika skönt är det efteråt. När man har fått sagt sitt hej då. Så är det i alla fall för mig. Inte det att sorgen och saknaden försvinner men hos mig infinner sig alltid ett lugn efter begravningen.
Idag är det Rasmus farmor Ulla som ska begravas. Begravas av Bengt-Åke, samma präst som vigde mig och Rasmus för några månader sedan. Fint och sorgligt på samma gång kan jag känna. ? Han är en otroligt varm och härlig människa Bengt-Åke så jag är övertygad om att det kommer bli en vacker begravning. Ett fint avsked.
Första gången jag träffade farmor Ulla drogs mina tankar direkt till Teskedsgumman. Ulla var liten som Teskedsgumman, liten och otroligt vacker. Trots sin ålder kändes hon pigg och ungdomlig och det är nog därför det känns så konstigt och overkligt att hon nu är borta.
Här är sista bilden på Rasmus och hans farmor. Tycker den är så himla fin. Vi skrattade mycket när vi tog den. Det bär jag med mig som ett fint minne.
Vila i frid farmor Ulla och tack för att du gav Magnus livet som sedan gav mig Rasmus. ❤️
Kram, J
❤️?
Mysigt att ses igår Anna även om det kunde varit under roligare omständigheter. Kram
Beklagar sorgen ❤
Tack Stina! Kram
Fina ni! Stärkande och varma tankar till er ? Kram
Tusen tack Filippa, det blev en fin begravning och ett fint avsked. Kram ❤️
Den sorgen, jag går inte på begravningar. Vi barn (jag och mina syskon) hade en egen för min pappa när han dog när jag var 9, syrran 5 och brorsan 4. Sen dog min morfar när jag var 13 och då var jag med på en riktig begravning för första gången, trodde aldrig jag skulle sluta gråta. 7 år senare dog min farmor och trots att jag knappt kände henne grät jag även så där hejdlöst då. Bestämde mig för att aldrig mer gå på en begravning och så har det blivit. Jag sätter in pengar på fond och skickar mina tankar, gick ur svenska kyrkan av anledning att inte ha begravning. Jag vill hellre bli sörjd av personer enskilt än i grupp. Det är alldeles för tungt att gå på begravningar, jag är öppen med detta så alla vet.
Fint med en egen ceremoni Madde! För mig är det dock skönt med begravning, eller jobbigt under tiden men alltid efteråt så infinner sig ett lugn. Alla gör dock det som är bra för sig och jag förstår din tanke att sörja enskilt. Kram