Jessica Olérs Brelid

11 september 2001, student i New York

Ja, precis så som rubriken säger så befann jag mig i New York den där ödesdigra dagen den 11 september 2001. Jag hade varit där sedan juli och studerade marknadsföring på Pace University. Ett universitet som bara låg några kvarter bort från Twin Towers. Just denna dag hade jag sovmorgon så när planen flög in i tornen befann jag mig hemma med mina rumskompisar i vår lägenhet i East Village. Vi vaknar av ett samtal från en av våra klasskompisar som undrar om någon av oss är i skolan. Jag förstår genast att något har hänt men där och då kan jag inte ens föreställa mig det som sedan skulle komma.

Vi sätter på TV:n och precis då flyger det andra planet in och även fast jag ser vad som händer så kan jag ändå inte ta in det. Det går liksom inte att förstå vidden av det. I efterhand har jag förstått att dånet jag hörde innan TV:n åkte på troligtvis var dånet från när det första planet träffade torn ett. 

Vi är alla som i chock men förstår ändå inte riktigt vad som hänt. Vi gör oss i ordning och börja promenera mot skolan så som vi gör varje morgon. Inser inte att det förmodligen inte blir några föreläsningar idag. Ju närmre vi kommer desto mer kaos blir det. Människor, poliser och brandmän överallt. Det var som i en film. Lite som Independence day men utan utomjordingarna. Jag börjar bli rädd. Det ryker från tornen och föremål ramlar från dem. Idag vet jag att det inte var föremål utan människor som hoppade. Så himla hemskt! Tänk att inte se något annat alternativ är att hoppa mot en säker död. 

Trots kaoset så förstår vi inte det stora som händer runt omkring oss. Plötsligt säger någon, ”de kommer att rasa”. Jag tänker tyst för mig själv att nej, det kommer de inte. De stora stabila tornen kan ju inte rasa. Människor runt omkring mig börjar skrika och jag går ut mot mitten av gatan och tittar upp. Och där och då faller tornet. Som ett korthus och på bara några sekunder är det borta. Då får jag panik. Jag börjar gråta och säger högt att nu vill jag hem. Tobias (min tärna från bröllopet) tittar chockat på mig och säger; ja, nu går vi hem till lägenheten. Hem till lägenheten? Nej, jag vill hem, hem till Sverige. Hem till min familj och till tryggheten. Jag vill inte stanna en sekund till här.

Dessvärre så stängs ju hela New York ner. Inga bilar, bussar eller tåg får lämna stan. Flygplatserna stängs och hur gärna jag än vill så kommer jag inte hem. Jag är fast. Den känslan var riktigt obehaglig. När vi kommer hem försöker jag få tag i min familj men det är omöjligt. Får ont i magen när jag tänker på hur jobbigt det måste ha varit för mina föräldrar och mina syskon. Innan vi fick kontakt och jag kunde berätta att jag var ok och välbehållen. Dagarna efter attentatet är som ett töcken. Vi gör inte mycket. Hänger hemma i lägenheten och pratar och pratar. Vi sitter uppe på taket till vårt hus och blickar ut över staden som alltid är vaken. Direkt efter den 11 september var det som att en del av staden dog. 

Länge efter så ser man saker som påminner om det hemska som hände. Det är lappar med saknade personer uppsatta över hela stan. Högar med blommor utanför varje brand- och polisstation och lukten av brand som aldrig tycks försvinna. Och rädslan. Kommer det att hända igen? Borde jag åka hem? 

11 september 2001 har för alltid etsat sig fast i mig och jag mår än idag, 15 år senare riktigt dåligt när jag tänker tillbaka på den här dagen. Så ofattbart att jag var där, det känns inte som på riktigt och jag är så tacksam och glad att jag klarade mig. Att jag efter några månade när jag avslutat mina studier kunde åka hem till min familj och mina vänner i Sverige. Det är jag för evigt tacksam för.

Idag går mina tankar till alla de som miste livet i samband med attacken. Och till alla de som miste någon de tyckte om. 

Kram, J ❤️

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Birgitta Gunnarsson

    Den dagen glömmer jag aldrig, jag satt framför Tv:n hela dagen. Kunde inte ta mig för att göra någonting, även fast man inte var där, så kändes det så nära på något vis. Man liksom hamnade i ett chocktillstånd och det tog flera dagar att ta in vad som hänt. Nu har det gått 15 år men fortfarande tänker man på det när det är 11/9. Kram B

  2. Matilda

    Kommer också ihåg den dagen, den stunden jag såg planen flyga in i tornen. Jag var på handbollsträning och vi hade precis tränat klart när jag såg det på en liten tjocktv i cafét. Usch för att befinna sig mitt i kaoset! Fattar att du bara ville hem! Skönt att det gick bra! Kram

  3. Laila

    Alltså USCH!! SÅÅ hemskt! ? Förstår verkligen att du hade svårt att ta in det, det är ju helt overkligt och så hemskt! Vilken tur att det gick bra för dig ❤

  4. Malin-tvillingmorsan

    Usch sån hemsk dag! 🙁 jag va bara 10 år men kommer fortfarande ihåg när vi satt & tittade på tvn. Förstår att det måste varit så hemskt att vara mitt i det. Något man aldrig glömmer! Många kramar

  5. Trippelfarsan

    Jag var 13 år och befann mig på den lokala fritidsgården. Vi blev avbrutna mitt i en pingismatch av fritidsledare som skrek att ”Det är krig i USA”. Alla spang till TVn och där satt vi bänkade till långt efter stängningsdags. Det kändes overkligt och fasansfullt även här hemma. Idag vet vi också att det var startskottet på en lång rad terroraktioner världen över utförda av islamister. Också ett startskott på USAs utökade roll som världspolis. Våld föder våld och vi ser idag resultatet av att hämnas. Det slutar aldrig.

stats