Jessica Olérs Brelid

Hej fina läsare!

Jag tänkte ta upp en ganska jobbig sak som hände mig men som jag inte pratat så mycket om. Eller, jag har pratar om det med mina nära vänner och min familj men inte i detta forum. När Noah var ungefär sex månader drabbades jag av en förlossningsdepression. Eller med facit i hand började den nog mycket tidigare men det var först då som jag insåg och erkände för mig själv att något inte stod rätt till. Den där enorma tröttheten, likgiltigheten och avsaknaden av aptit berodde inte på att jag var ”nybliven mammatrött” utan på en förlossningsdepression.

Anledningen till att det tog ett tag innan jag förstod var dels för att jag trodde att en förlossningsdepression kommer direkt efter förlossningen, alltså dagar efter och inte som i mitt fall några månader. Och sedan matas man ju med att man som nybliven förälder ska vara zombietrött, det är liksom det normala. Jag minns så väl den där dagen när jag förstod. Jag började googla i ämnet och kände direkt att allt jag läste stämde in på mig. Jag ringde Rasmus och grät när jag berättade det jag misstänkte…samtidigt som jag var så enormt ledsen så kändes det samtidigt skönt för nu kunde jag ju göra något åt problemet.

Jag ringde min BVC-sköterska som verkligen tog mig på allvar, jag behövde inte förklara och övertyga utan hon förstod. Jag fick en tid hos min husläkare någon dag senare och hon var verkligen fantastisk. Lugnade mig och sa att det skulle bli bra. Bara genom att gå dit kände jag mig genast mycket bättre och när vi diskuterade hur jag skulle ta mig ur den här depressionen var det självklart för mig att bara köra terapisamtal som min läkare föreslog, ingen medicinering.

Jag gick därifrån starkare och gladare än på länge. Under helgen kom dock allt över mig igen och jag bröt ihop fullkomligt. Jag förmådde mig inte att göra något utan jag bara låg i sängen och grät. Allt kändes verkligen hopplöst och jag insåg att jag behövde mer hjälp än enbart terapi. Min tid med Noah var alldeles för värdefull för att kasta bort genom att må dåligt, jag hade liksom inte den tiden. All min energi och min ork gick åt till att Noah skulle ha det bra så det blev inget över till mig.  

Jag kontaktade min läkare igen, förklarade hur jag kände och sa att jag ville träffa henne för att diskutera eventuell medicinering. Hon var tveksam till en början men efter att vi pratat igenom allt och jag verkligen blottat mig totalt bestämde vi tillsammans att jag behövde tabletter för att få en skjuts i rätt riktning och små småningom kunna må bra igen. Det var inte ett helt enkelt beslut för mig för av någon anledning hade jag och har fortfarande till viss del en form av rädsla för antidepressiv medicin. Jag var rädd för att bli beroende och behöva äta tabletter resten av mitt liv för att må bra och kunna fungera normalt. Riktigt så är det ju inte och idag är jag så tacksam och stolt över mig själv att jag sökte hjälp. 

Jag har nu ätit tabletterna i lite mer än ett år och nu är det snart dags att börja trappa ner och sluta äta dem helt. Det känns lite läskigt men samtidigt var planen från början att enbart äta dem under en begränsad period. 

Ja, det här blev ett utlämnande och lite deppigt inlägg men jag kände att jag ville dela med mig av detta till er. Jag känner att det är viktigt att prata om vad som kan hända när man får barn och att det inte behöver hända (så som jag trodde) i direkt anslutning till förlossningen utan kan komma några månader efter.

Jag har frågat min läkare om jag kommer att hamna i samma situation om vi får ett barn till och fick till svar att risken är ganska stor. Inte roligt att höra men nu vet jag ju att bra hjälp finns och antagligen kommer jag i sådana fall att söka hjälp tidigare eftersom jag kommer känna igen tecken. Jag hoppas det i alla fall.

Här kommer bilder på när Noah var riktigt mini. Den första är tagen samma dag som vi kom hem från BB.

   
   
 
Stor kram på dig!