I natt höll jag verkligen på att tappa det. Blev rädd för mig själv och kände mig som världens sämsta mamma. 🙁 Noah som tidigare har sovit hela natten utan problem har under den senaste veckan börjat vakna inte en utan två gånger på natten. Han vill ha välling och i början på veckan när han fick det så somnade han om men i natt var han fly förbannad. Vad jag än gjorde vad det fel. Han sparkade och skrek och var helt vansinnig. Han ville ha ”nenne” men när jag gick för att göra den var det fel. Stannade jag kvar hos honom vid sängen och försökte lugna honom var det fel…ja, vad jag än gjorde så var det fel. Till slut gick jag ändå och gjorde en flaska men den skulle han absolut inte ha när jag kom tillbaka med den. Trots att han skrek ”jag ha nenne”. Efter många försök till lugnande tappade jag det och ville typ daska till honom på rumpan.
Jag gjorde det inte och skulle aldrig göra det men jag fick verkligen ont i magen över att tanken ändå slog mig…mår fortfarande dåligt över det och ett tag övervägde jag att inte berätta om det. Men så påminde jag mig själv om att jag lovat mig själv när jag startade bloggen att jag skulle vara öppen och ärlig i bloggen, dela med mig av både härliga tider och mindre härliga tider. Så, nu vet ni…även jag kan tappa det ibland. Även om jag älskar Noah så galet mycket blir jag också trött på honom emellanåt. Som i natt, när jag blev så arg och frustrerad att jag blev lite rädd för mig själv.
Situationen löste sig dock fint. Till slut tog han emot flaskan och drack sin nenne. I vår säng dock där han sedan sov resten av natten. Du som har eller haft en 2-åring, känner du igen dig? Är det vanligt att de får sådana här utbrott i tid och otid? Noah kan verkligen gå från glad till jättearg på 1/2 sekund och ofta känner jag mig så maktlös för vad jag än gör så är det inget som hjälper. Det känns som att allt är nej och fel. Jag lägger upp maten fel, det kommer en fis istället för bajs, jag råkar öppna dörren istället för honom…som att han hittar på saker allt eftersom. Hur ska jag möta det?
Nu är dock nattens bråk som bortblåst. Noah är pigg och glad, sjunger och tjoar och är på sitt härliga humör. Själv sitter jag i soffan och är galet trött efter nattens uppvak. Kunde ju självklart inte somna med en gång efter vårt bråk. Tänkte och funderade…det är verkligen inte lätt att vara mamma. Är jag för hård, för slapp, för snäll, för arg, för tillåtande…ja, tusen tankar! Jag hoppas dock att jag kan förmedla min kärlek till Noah även om jag ibland höjer rösten och tappar det.
Kram! ❤️
Jag förstår precis! Har en 3,5 åring och en nyfödd bebis och jag blir mer än ofta tokig på den stora! Men känner som du bättre att prata om det och sedan gå vidare! Friska barn är jobbiga brukar min kloka mamma säga och så är det nog!
Så skönt att jag inte är ensam Johanna! ❤️ Så klok mamma, den meningen ska jag tänka på när jag bara vill ge upp. Kram
Jag brukar gå och skrika av mig lite på toaletten. Grannarna undrar säkert vad jag pysslar med ?
Och det gör dig inte till en dålig mamma, bara mänsklig. Kram ❤
Haha, tack för tips Stina. Och för stöd. ?
Klart du inte är en dålig mamma för att du tappar tålamodet. Bara den senaste kvarten har jag blivit skogstokig på båda mina. Det är ju hur man hanterar frustrationen som spelar roll. Noah verkar ju vara en supertrygg och harmonisk liten kille. Kämpa på!
Tack Malin! Ja, något rätt har vi ändå gjort. 🙂 Kram
Du är ingen dålig mamma utan bara mänsklig ! Jag vill typ strypa mina ungar flera gånger per dag haha sen behöver dom bara göra eller säga ngt gulligt så har man glömt allt de jobbiga ❤️ Kram Angelica
Åh, verkligen igenkänning på den Angelica. Kram
Skönt att höra att du också är mänsklig!? Jag fick i början också jättedåligt samvete när jag blev riktigt arg på barnen, men en bekant till mig som är barnpsykolog sa att det bästa man kan göra för sina barn är att vara en förebild för hur man visar sina känslor, och ilska och frustration är ju fullt naturliga känslor som vi alla känner ibland. Om vi föräldrar går och biter ihop och inte visar dessa känslor kan ju det betyda att våra barn tror att de är konstiga som känner som de gör, och bli självdestruktiva istället då de tror att det är fel att visa ilska eller frustration utåt. istället för att få dåligt samvete kan jag nu istället välja att tänka att jag lärt mitt barn att det är ok att få bli arg. (Nåja, funkar kanske inte alltid, men lite bättre känns det allt.) När jag lugnat mig lite brukar jag förklara varför jag blev arg, men att det är bra nu och att jag älskar dem ändå, även om jag blir arg på dem ibland.
Det där med att skrika otröstligt mitt i natten känner jag också igen. Fick höra att det kallas nattskräck. Skitjobbigt!
Åh, håller tummarna att det inte är nattskräck. Har läst om det och det känns jättejobbigt, både för de små och för oss vuxna. ❤️
Skönt att höra att du också är mänsklig!? jag fick i början också jättedåligt samvete när jag blev riktigt arg på barnen, men en bekant till mig som är barnpsykolog sa att det bästa man kan göra för sina barn är att vara en förebild för hur man visar sina känslor, och ilska och frustration är ju fullt naturliga känslor som vi alla känner ibland. Om vi föräldrar går och biter ihop och inte visar dessa känslor kan ju det betyda att våra barn tror att de är konstiga som känner som de gör, och bli självdestruktiva istället då de tror att det är fel att visa ilska eller frustration utåt. istället för att få dåligt samvete kan jag nu istället välja att tänka att jag lärt mitt barn att det är ok att få bli arg. (Nåja, funkar kanske inte alltid, men lite bättre känns det allt.) När jag lugnat mig lite brukar jag förklara varför jag blev arg, men att det är bra nu och att jag älskar dem ändå, även om jag blir arg på dem ibland.
Så bra skrovet Therese, tack! ❤️ Kram
Vi har också haft en katastrofnatt. Min Mio är förkyld och var vaken och storgrät i 3! timmar mellan 23-2 för att sedan vakna en gång i timmen tills vi gick upp vid 7. Jag tog honom till akuten för att jag inte alls kände igen hans beteende men de hittade inget fel. Bra ändå men hoppas verkligen inte att den här natten blir likadan. Vi har så jäkla mycket nu inför bröllopet att jag snart tror att jag klappar ihop. En bebisförkylning satt INTE som handen i handsken nu.
Att vara mamma är det svåraste jag gjort. Helt normalt att känna som du gjorde. Hoppas att han återgår till sin bra sovvanor snart! Kämpa på!
Åh, håller tummarna att ni får en bättre natt Maria och att din Mio snart är pigg och frisk igen. Stort lycka till med bröllopet också och tack för pepp. Kram
Åh så där blir det! Jag brukar se det dåliga samvetet efteråt som ett tecken på sundhet och att jag faktiskt är en bra mamma (har en treåring och en på 2v). Om jag inte fått dåligt samvete så då hade jag verkligen börjat undra hur det var ställt…
Men alla föräldrar tappar det och tyvärr tror jag det är så i dagens samhälle att det har blivit så ”fel” att bli arg på sitt barn. Allt ska vara så pedagogiskt och utvecklande hela tiden och aldrig får man bli arg och detta är stressande. Självklart blir föräldrar arga, mina föräldrar blev det och inte har jag blivit en sämre människa för det. Tror det är dags för hela samhället att släppa stereotypen av den perfekta mamman och bara låta oss vara mänskliga – som ibland tappar det. Självklart utan fysiskt våld! Och trots att vi tappar det – överösa dem med kärlek så kommer folkvettet av sig själv som Astrid Lindgren då fint sa det!
Du har helt rätt Marie, tack för att du delar med dig av dina kloka tankar. ❤️ Kram
Jag är inte förälder men jobbar som förskollärare så jag kan delvis föreställa mig hur det är. Försök att släppa ditt dåliga samvete. Mammor är också människor! Vad jag sett genom bloggen verkar du vara en jättebra mamma. Det finns tuffa stunder i alla relationer. Du gör ditt bästa och du är den bästa mamma Noah kan ha. Kram Malin
Fina fina du, tack Malin för värmande ord! Kram
Jag tror inte att det finns någon förälder som inte tappar det någon gång.Det är tålamodsprövande med små individer som utvecklas.När man själv är trött blir det extra påtagligt.Jag känner igen mig så väl.Jag har två barn varav dena ena är 3 1/2 år och han beter sig som du beskriver,dagligen i princip.Han föddes med en vilja av stål och hans ”utbrott” är inte att leka med medan.De små liven utvecklas hela tiden och det är nog inte så lätt,man kan inte göra mer än att försöka tillgodose deras behov.Det kan ha varit så att han va väldigt hungrig,men samtidigt trött och då kan det bli som du beskriver,att ingenting är bra.Du är världens bästa mamma till Noah,glöm inte det,även när du tappar det.Det är mänskligt.
Kram
Tusen tack för pepp och fina ord Mikaela, skönt att jag inte är ensam. Kram
Hej fina Jessica! Jag älskar att du skriver så ärligt! Jag känner definitivt igen mig i det du skriver, har två pojkar på 2 och 4 år. Det är sannerligen inte lätt att vara Mamma! Stor kram till dig, tycker inte du behöver ha samvetskval!
Tack snälla Erika! Tvekade dock innan jag skrev inlägget just för att jag skämdes så men insåg att det är viktigt att prata om. Att vara mamma är inte alltid det lättaste och jag tror att det är viktigt att tillåta sig själv att inte alltid vara perfekt. Stor kram till dig!
I feel you big time!!
Jag har, sen min son var drygt 2 månader varit ensamstående utan pappan närvarande. Jag vet att jag inte kan ”skylla” på det som hänt, men ibland blir jag så ledsen för att mitt tålamod är kort och jag ibland bara vill få bort min son, slippa diskussionerna, inte behöva tillrättavisa, säga nej osv. Jag försöker så gott jag kan att vara pedagogisk och bemöta honom på hans nivå, men ibland rinner bägaren liksom över. Igår skrek jag på honom och direkt började han gråta och krama mig. Ångesten vällde över mig och jag satt i soffan och kollade in i väggen hela kvällen efter att han somnat. Men barn är förlåtande, framförallt till oss föräldrar – vi är ju dom som ALLTID (ska iaf) finns där, med kärlek och trygghet.
Min son är drygt 4 år nu, men jag känner igen mig i allt du skriver. Det kommer i perioder, vilka tillslut går över. Trots det är det ju alltid lika jobbigt när man är mitt i perioden, men håll ut och försök hålla ditt tålamod uppe! ❤
En stor eloge och extra kram till dig Amelie som får ta dessa duster själv. Vet inte om jag hade klarat det…eller så gör man det för att det inte finns något alternativ. Känner igen mig så i det du skriver, man skriker, de blir ledsna och vill kramas och man får sådan ångest för att man ”tappade det”. Tror dock att det är viktigt att pratat om. Det känns mindre ensamt då och man kan luta sig tillbaka på att det kommer att gå över. Kram ❤️