Header Image

Jessica Olérs Brelid

Idén om att starta en blogg kom till när jag och min familj beslutade oss för att spendera sex månader i Australien. Tanken slog mig att det kunde vara roligt för vänner och familj (och alla som tycker det var intressant) att följa vårt äventyr på andra sidan jorden. Efter våra sex månader utomlands är vi nu hemma i Sverige igen och bloggen har fått leva vidare. Här kommer ni att få följa mig och min familj i stort och smått, högt och lågt. Jag kommer att ge er en så ärlig bild som möjligt av livet som fru och småbarnsmamma med allt vad det innebär. Jag heter alltså Jessica Olérs Brelid, är 38 år och lever tillsammans med min familj som består av min man Rasmus som är 27 år och jobbar som arkitekt och vår son Noah som är född i juli 2014. Jag kommer ursprungligen från Dalarna, är till hälften colombianska och jag älskar mat och att resa. Kontakt: [email protected] <a href="http://www.bloggportalen.se/" target="_blank"><img src="https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/Statistics?id=162473" border="0" /></a>

Chocken att börja jobba…

Publicerad,

Herregud vilken omställning det varit att gå från mammaledig till att börja jobba. Hade inte räknat med det och inser att det kommer att ta lite tid innan vi hittar våra rutiner med hämtning, lämning och vab. Noah har inte varit på dagis sedan förra tisdagen vilket har varit ett pusslande för oss. Som tur var kunde Rasmus pappa komma upp och vara med honom och i morgon kommer farmor Lena. Håll tummarna att Noah är bra till nästa vecka. Min stackars skrutt har varit sjuk nu i över en vecka. Nästa vecka ska de baka semlor på dagis och jag hoppas så att han kan vara med på det, han älskar ju att få vara med i köket och fixa. På tisdagen sen är det föräldrafika vilket också skulle vara roligt att gå på för att få träffa alla barns föräldrar. Vi får se hur det blir, i morgon blir han i alla fall hemma med farmor.

Innan när jag tänkte på att jag skulle börja jobba igen såg jag bara framför mig hur härligt det skulle bli att få äta lunch med kollegorna, vara själv för en stund och äntligen kunna gå på toaletten i fred. Det här med striden att få på alla vinterkläder, vabbandet i all oändlighet  och stressen av att hämta i tid hade jag inte tänkt på. Jag tror och hoppas dock att det är värst i början innan vi kommit in i det för just nu är det inte roligt. Och hur gör man sen, när man har två barn som ska lämnas…har man vanan inne då, eller blir det också en lika stor omställning? Det är verkligen tur att man älskar de små över allt annat och gör vad som helst för dem. 🙂

Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *