Jessica Olérs Brelid

Tänkte jag skulle dela med mig av min förlossningsberättelse till er. Även om det i juli är två år sedan så minns jag den som igår. Noah var beräknad till den 7 juli men jag hade räknat med att gå över tiden. Trodde dock inte att jag skulle behöva vänta så länge som vi fick. 🙂

Vi hade bestämt att min syster också skulle vara med på förlossningen. Dels för att hon fött två barn men även för att jag var otroligt nervös och lite rädd inför det som skulle komma. Så när hennes familj åkte till Gotland flyttade hon in hos oss och gjorde oss sällskap i vårt väntande. Först tyckte jag att det var helt ok men ju längre tiden gick desto jobbigare blev väntan.

Jag fick göra extra ultraljud och jag besökte min barnmorska för hinnsvepning men inget hände. Till slut var min syster tvungen att åka till sin familj på Gotland och det kändes faktiskt helt ok. Jag visste att jag och Rasmus skulle klara det tillsammans om det bara ville sätta igång någon gång. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle vakna mitt i natten av att vattnet gick och hur vi sedan i ilfart skulle ta oss i taxi till BB Sophia. Så blev det inte! 

Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska när jag var där för min andra hinnsvepning. En stor fläck lämnade jag kvar på soffan och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Nu var det dags! Ack så fel jag hade…ingenting hände och jag var så besviken. Efter två dygn om inget hänt skulle jag ringa förlossningen för igångsättning så på söndag morgon den 20 juli ringde jag. 

Vi skulle komma in till lunch för en undersökning. Allt såg bra ut, de skickade hem oss med orden; Åk hem, vila och ät en rejäl middag så kan ni komma tillbaka vid 19 för inskrivning och igångsättning. Inte alls så som jag sett framför mig men är det något jag lärt mig så är det att just detta kan man inte styra över. Lite jobbigt för mig och mitt kontrollbehov. Sagt och gjort, vi åkte hem och försökte vara så avslappnade som möjligt…snart, snart skulle vi få träffa vår bebis. Strax innan sju tog vi bussen in till förlossningen och väl på plats fick vi vårt rum och info om vad som skulle hända härnäst.

Jag skulle få dricka en shot varannan timme som skulle sätta igång förlossningen och vid 21 fick jag den första. Efter den tredje shoten hade jag rejält ont och kunde absolut inte sova. Jag ringde på klockan och in kommer de med en fjärde shot. Efter att ha undersökt mig inser de att den inte behövs, nu är det dags att flytta sig till förlossningen. Jag väcker Rasmus och säger att nu är det dags.
Strax efter halv fyra på natten kommer vi till vårt förlossningsrum. Värkarna är hanterbara och jag lägger mig i ett varmt bad. Under tiden jag ligger där ökar smärtan och jag får lustgas för att lindra vilket funkar bra. Smärtan ökar dock och till slut erbjuds jag sterila kvaddlar. Sterila kvaddlar var något jag verkligen inte vill ha men där och då känns det som en mycket bra idé…ville bara få bort smärtan från värkarna. Att sätta kvaddlarna gjorde ont men när de väl var klart lindrade de smärtan jättemycket och jag kunde andas ut en stund. 

Men självklart kom smärtan tillbaka och denna gång med större kraft. Vi provade kvaddlarna igen men denna gång utan effekt. När barnmorskan säger att de måste ge mig värkstimulerande  dropp för att förlossningsarbetet avstannat vill jag bara ge upp. Har jag haft så här ont men inget har hänt?! De sätter droppen och värkarna kommer ofta och med sådan kraft att jag tillslut tappar det totalt. Jag tappar andningen och får nästan panikångest. När barnmorskan erbjuder mig epidural är jag inte sen att tacka ja. Tycker dock att läkaren dröjer och blir arg och skriker…nu, jag vill ha den NUUUU. Efteråt när jag tittade i min journal ser jag att läkaren kom efter ca 20 minuter men där och då kändes det som jag fick vänta i timmar…

När epiduralen väl sitter så är det som att komma till himmelriket. Jag kan prata, äta och vara med på ett helt annat sätt. Helt underbart! Efter några timmar börjar jag dock känna värkarna igen och får panik. Ber dem att fylla på men får till svar att de tror att det snart är dags för bebis att komma ut och att de måste undersöka mig först. Jag minns att jag tänker, snälla gör så att jag inte är helt öppen igen så att jag kan få påfyllning men icke, det blir ingen påfyllning.

Där blir det helt svart för mig. När jag är vid medvetande igen sitter jag på pallen jag i mitt förlossningbrev bett att få ha när jag föder. Rasmus sitter bakom mig och håller mig medan min kropp arbetar av sig självt känns det som. Det går inte att hålla emot när krystvärkarna kommer och jag hör ett ljud och undrar vad det är som låter. Inser att det är mina vrål. 🙂 Det gör så fruktansvärt ont och jag tittar på barnmorskan för att försöka se på henne hur långt det är kvar. Helt plötsligt säger hon; om du vill ta emot er bebis så får du komma ner med händerna nu. 

Jag tar mina händer och tar emot den varma lilla kroppen som skriker som en stucken gris. Jag får upp det lilla knyttet på bröstet och känner mig så omtumlad och lycklig. Vår bebis är ute nu. Vi blir flyttade till sängen där vi bara ligger och tittar på vår lilla bebis. Efter en stund inser vi att vi inte vet om det är en pojke eller en flicka så vi lyfter lite på benet och skymtar en liten snopp. 🙂

Efter att de sytt ihop mig kommer den efterlängtade brickan med cider och smörgåsar, sååå gott det smakade! Är fortfarande helt omtumlande efter allt som hänt och säger till Rasmus att det här gör jag inte om, det blir inga fler barn. Och så kände jag faktiskt ett bra tag efteråt. Nu har jag dock ändrat uppfattning, det är klart att Noah ska få ett syskon någon gång i framtiden.

Det roliga är att Noah föddes den 21 juli, samma dag som min syster. Av alla 365 dagar som finns på året valde han just denna dag. Så lustigt!

Kram