Idag är det 9 år sedan min pappa hastigt gick bort. Jag minns det så väl. Jag och min syster skulle åka till Ikea men när jag kommer för att hämta upp henne möts jag av min faster i dörren. I vardagsrummet sitter min syster och gråter. Det första jag tänker är att något hänt med farfar. När Claudia säger att pappa är död blir jag helt chockad och förstår ingenting. Pappa, han som bara är 57 år kan ju inte bara gå och dö!
Sen minns jag inte så mycket mer förrän vi alla syskon och respektive sitter i bilen på väg upp till mamma i Dalarna. Dagarna går men jag minns dem som i en dimma…ena dagen känns ok för att nästa kännas för jävlig. Mitt i alla tårar och sorg så är det också så mycket praktiskt som ska fixas. Papper som ska fyllas i, begravning som ska bokas och mitt i allt detta också sorgen som ska bearbetas. Tillsammans så löser vi allt och pappa får en fin begravning där min vän Caroline sjunger och hennes man spelar trumpet. Caroline och Micke spelade och sjöng även på Noahs dop.
Idag skickar jag en extra tanke till pappa Anders och hoppas och tror att han har det bra var han än är. Har lovat mig själv att göra som min syster har gjort med sina barn, prata om morfar så att Noah trots att han aldrig träffat sin morfar ändå vet att han har en även om han inte finns hos oss fysiskt.
Kram!
